Kontaktade Torbjörn Peters som hittat två väldigt speciella kajaker om att få använda hans bilder på kajakerna. Här kan ni se bilden och text från Sjöhistoriska museet./ Bengt

Den kände konstruktören och kanotisten, kommendör Carl Smith var en av de ivrigaste förespråkarna för kanotidrott i slutet av förrförra århundradet. Smith var mycket produktiv både när det gällde båtkonstruktion och som skribent, bland annat i ”Ny Tidning för Idrott”, som var dåtidens främsta organ för idrott och frisksport. Att idka friluftsliv i kanot ansågs särskilt nyttigt och härdande, speciellt för ungdomen.

Kanotsporten spred sig till Sverige från England under senare delen av 1800-talet. Engelska officerare förde med sig kanoter hem från nordliga expeditioner där man bekantat sig med urbefolkningen och deras farkoster. Även i Sverige var det bland marinens folk som kanotsporten först blev populär och kanoter kunde allt som oftast skymtas på fjärdarna utanför Karlskrona. Också skärgårdsbefolkningen i Blekinge gillade kanoterna och började använda dem vid sjöfågeljakt. Från dessa första kanoter utvecklades, de för Blekinge så typiska, jaktkanoterna.

Redan i slutet av 1800-talet experimenterades det med olika material för båtbygge. Kanoter byggdes i trä, duk på ribb, metall och till och med i papp. I ”Ny Tidning för Idrott” skriver Carl Smith 1887 om en plåtkanot som han kallar för ”Skramla” och som tillverkades i hundradetal vid Klarafors trämassefabrik i Värmland. ”Namnet fick hon af ljudlig anledning redan när hon upptogs ur den låda, i hvilken hon anländt på jernväg likt en inkognito resande furstlig person under ett namn, som på intet sätt motsvarade hennes verkliga rang. Hon kallades nemligen på fraktsedeln: ”En låda plåtarbete”.” Han skriver vidare att kanoten är byggd i förzinkad järnplåt där plåtarna går från reling till reling och är lödda tillsammans. ”Skramla” har också tre vattentäta plåtskott för att inte sjunka vid kapsejsning. Den första turen med ”Skramla” gick från Gävle till Söderhamn och var egentligen en tjänsteresa till en rotehållare i skärgården. Smith är full av lovord över kanoten och som sammanfattande avslutning på artikeln skriver han ””Skramla” är bra! Om någon tviflar derpå så är det bäst att skaffa sig en likadan kanot och öfvertyga sig sjelf.”

 
kanoter av ”skramlatyp”.

Det är också precis vad Sjöhistoriska museet har gjort, nämligen skaffat en kanot av ”skramlatyp”. Någon provtur med den är kanske inte att rekommendera. Det var nog åtskilliga år sedan den senats användes. Hursomhelst räddades två kanoter från skrotningsdöden när den gamla ladan vid Penningby slott städades ur. Torbjörn Peters som är en historiskt intresserad kanotist såg plåtkanoterna och fick dem till skänks. Han kontaktade Sjöhistoriska museet med en förfrågan om myndigheten hade intresse av att överta en av dem. Från vår sida var intresset stort och efter letande i arkiv och bibliotek kan vi nu med 99 % säkerhet säga att det är en av plåtkanoterna från Klarafors vi nu har i våra samlingar.